Om att lära sig ta ett nej...
Egentligen orkar jag inte skriva ett blogginlägg nu, är alldeles för trött efter flera långa skoldagar. Fast till skillnad från i somras så har jag faktiskt rätt mycket att berätta nuförtiden, så jag skriver ändå. Första veckan har varit intensiv, skräckinjagande men kul på samma gång. Andra dagen gjorde vi en skoltidning kan man säga och det var rätt lugnt, inte alls lika stressigt som med radion. Efter det har vi haft en del teori och det är ju bra. Ljungskile folkhögskolas journalistlinje är ju annars en rätt praktisk utbildning och det var därför jag valde den, jag inbillar mig att det förbättrar möjligheten till att få jobb så småningom. Men som person är jag mer teoritiskt lagd än praktisk och känner väl lite att jag skulle önska att vi kunde gå lite mer långsamt fram när det gäller det tekniska. Istället så kastar de in oss i allting. Jag känner mig fortfarande helt handikappad vid Mac datorerna och det verkar inte som att vi kommer få någon direkt introduktion i det, vi får lista ut allt själva istället. Möjligtvis längre fram när vi ska lära oss redigering men där är vi inte än.
Jag fixade praktikplats på Bohusläningen för flera veckor sen och det är jag glad för. Men alla andras stress för att hitta praktik påverkar mig också. Jag börjar oroa mig för hur det ska gå, är rädd att de ska bli besvikna över att jag inte har något körkort. En klasskompis hade ringt Steningsundstidningen (eller är det Steningsundsposten?) och fått till svar att det gick bra med praktik så länge hon hade körkort. Och det har hon, men det har inte jag och på Bohusläningen frågade de mig inte om det. De bara sa ja till mig på en gång. Tänk om det kommer ligga mig i fatet att inte ha körkort när jag gör praktik? Att jag pga det inte får så mycket att göra? Jag ska ta körkort men det har inte blivit av än. Skulle egentligen satsat sommaren till det men BSG - maraton var roligare, tyvärr. Hjälp, det här ger mig verkligen ångest!
Angående praktikplats så fick jag idag ett NEJ från en annan (lokal)tidning som jag sökte för flera veckor sedan men aldrig fick svar från. Så här skrev kvinnan jag varit i kontakt med: Hej Maja! Förlåt att jag inte har hört av mig tidigare. Jag har totalt glömt bort att höra av mig - hittade i dag en utskrift av ditt mejl. Jag måste dock säga nej till praktik hos oss. Vi har redan praktikanter inne så det finns inget utrymme i höst. Lycka till på annat håll.
Det värsta är att jag kan inte låta bli att bli ledsen och besviken även om jag så klart redan räknat ut att de inte var intresserade. Egentligen var det väl "snällt" av henne att ändå höra av sig men vad ska jag med ett "Lycka till" med liksom? Det kommer knappast hjälpa mig. Jag vet att jag konkurrerar med studenter från journalisthögskolan när jag söker praktik och fattar att tidningarna kanske hellre tar in dem. Men det känns i alla fall, mest pga att jag har problem med att få nej. Jag är väldigt dålig på att ta det. Lika bra att vänja sig så snart som möjligt men jag måste väl ändå kunna klaga på att det är jobbigt, eller?
Om någon orkade läsa det här tråkiga inlägget så är det väl bara att säga grattis. Jag måste bli bättre på att skriva, jag har en tendens att bli så jävla träig och tråkig när jag skriver. Tycker jag själv i alla fall. Om det inte vore för att tempot, stressen och tekniken på radio skrämmer mig, så skulle jag lätt satsa på radio i tvåan när vi måste välja gren. Jag är mycket bättre på att prata än på att skriva. Å andra sidan är det väl mer en utmaning i att bli bättre på att skriva.
Jag fixade praktikplats på Bohusläningen för flera veckor sen och det är jag glad för. Men alla andras stress för att hitta praktik påverkar mig också. Jag börjar oroa mig för hur det ska gå, är rädd att de ska bli besvikna över att jag inte har något körkort. En klasskompis hade ringt Steningsundstidningen (eller är det Steningsundsposten?) och fått till svar att det gick bra med praktik så länge hon hade körkort. Och det har hon, men det har inte jag och på Bohusläningen frågade de mig inte om det. De bara sa ja till mig på en gång. Tänk om det kommer ligga mig i fatet att inte ha körkort när jag gör praktik? Att jag pga det inte får så mycket att göra? Jag ska ta körkort men det har inte blivit av än. Skulle egentligen satsat sommaren till det men BSG - maraton var roligare, tyvärr. Hjälp, det här ger mig verkligen ångest!
Angående praktikplats så fick jag idag ett NEJ från en annan (lokal)tidning som jag sökte för flera veckor sedan men aldrig fick svar från. Så här skrev kvinnan jag varit i kontakt med: Hej Maja! Förlåt att jag inte har hört av mig tidigare. Jag har totalt glömt bort att höra av mig - hittade i dag en utskrift av ditt mejl. Jag måste dock säga nej till praktik hos oss. Vi har redan praktikanter inne så det finns inget utrymme i höst. Lycka till på annat håll.
Det värsta är att jag kan inte låta bli att bli ledsen och besviken även om jag så klart redan räknat ut att de inte var intresserade. Egentligen var det väl "snällt" av henne att ändå höra av sig men vad ska jag med ett "Lycka till" med liksom? Det kommer knappast hjälpa mig. Jag vet att jag konkurrerar med studenter från journalisthögskolan när jag söker praktik och fattar att tidningarna kanske hellre tar in dem. Men det känns i alla fall, mest pga att jag har problem med att få nej. Jag är väldigt dålig på att ta det. Lika bra att vänja sig så snart som möjligt men jag måste väl ändå kunna klaga på att det är jobbigt, eller?
Om någon orkade läsa det här tråkiga inlägget så är det väl bara att säga grattis. Jag måste bli bättre på att skriva, jag har en tendens att bli så jävla träig och tråkig när jag skriver. Tycker jag själv i alla fall. Om det inte vore för att tempot, stressen och tekniken på radio skrämmer mig, så skulle jag lätt satsa på radio i tvåan när vi måste välja gren. Jag är mycket bättre på att prata än på att skriva. Å andra sidan är det väl mer en utmaning i att bli bättre på att skriva.
Kommentarer
Trackback
