tvtillfrukost

Jag har precis tittat klart på Guldbaggegalan och det var precis så långtråkigt som jag nånstans befarade men ändå inte trodde att det skulle bli. Jag hade ganska höga förväntingar på galan då jag förra året tyckte Sissela Kyle var så bra men hon var inte alls lika säker och rolig som första gången. Hon kanske hade sämre manusförfattare bakom sig den här gången, vad vet jag men det var helt enkelt lite trist. Därmed inte sagt att hon var dålig men sådana här galor tenderar att bli lite långrandiga.

Nu kan tv-galor vara roliga ändå om det är bra tacktal och liknande. Jag är väl inte direkt blödig av mig men det är kul att se folk bli glada. Michael Segerstöm höll ett långt men bra tal och eftersom Darling var den enda nominerade film jag hade sett blev jag extra glad för hans skull.
 
När de visade vilka filmpersonligheter som gått bort under året blev jag påmind om Johanna Sällströms bortgång. Jag gillade verkligen henne och det var så hemskt att hon dog alldeles för ung. Hyllningarna till Ingmar Bergman kändes däremot rätt onödiga. Han fick väl hur mycket priser som helst under sin långa levnadstid.
 
Det visade sig att Brad Renfro, den amerikanske skådisen som dog för några dar sen under oklara omständigheter, lämnade efter sig en son också. Jag kan inte riktigt sluta tänka på honom. Och när jag påmindes om Johanna Sällström blev jag ännu mer ledsen. Hon hade också barn. Å andra sidan dör unga människor hela tiden runtom i världen och det blir jag inte lika ledsen över. Det är klart att det är lika hemskt men det är väl främst när det är personer man känner till som det känns i magen. Det är jävligt konstigt det där med döden, att vi alla faktiskt ska dö en dag. Jag kan nästan inte fatta det.