Min mormor
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu, men jag bör nog ta en paus i mitt Dark Angel-tittande. Visst har serien sina brister, men jag tycker ändå att det är riktigt jävla bra. Största minuset så här långt är en karaktär vid namn Zach. Skådisen ser typ ut som Riley i Btvs men är ännu fulare. Huanamej! Den här dagen har inte varit så kul pga migränen men samtidigt är det skönt att kunna ha sådana här slappdagar - med gott samvete! Vilken annan dag som helst så känner jag mig dum som bara sover och tittar på tv, men när man är sjuk, då har man en ursäkt. Nåt positivt måste det ju finnas med att bli dålig.
På tal om att vara dålig. Min mormor är riktigt dålig nu. Min mamma och hennes systrar har delat upp olika pass sinsemellan om att sitta hos henne (dygnet runt). Det känns verkligen konstigt (i brist på bättre ord) att hon snart kommer dö. Jag fattar det liksom inte riktigt. Alla mina andra mor- och farföräldrar är döda sen länge, men mormor har liksom alltid funnits där. Vi har inte alltid varit bästa vänner, snarare tvärtom för min mormor kan vara en ganska krävande människa. Men på senare år har jag börjat få någon slags förståelse för varför hon är som hon är. Hon tillhör ju dessutom en helt annan tid. Min mamma och hennes syskon säger t ex inte du till min min mormor. Istället säger de mamma, typ " Vill mamma ha lite mer te" osv. Jag har alltid irriterat mig sjukt mycket på det. När de var små sa de inte ens du till varandra, men de bestämde sedan gemensamt att de skulle börja dua varann. Jag och mormors andra barnbarn har aldrig behövt låta bli att dua, men ändå. Det är så jäkla gammalmodigt och fånigt. Samtidigt är det inte så jäkla viktigt, det är bara ett ord liksom. Och mormor har alltid funnits där för mig och jag vet att hon verkligen bryr sig om mig. Och nu ska hon dö. Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska säga om det. Men hon är gammal och det är ju så det är liksom. Vi ska alla dö, även om jag ganska ofta lyckas förtränga det.
På tal om att vara dålig. Min mormor är riktigt dålig nu. Min mamma och hennes systrar har delat upp olika pass sinsemellan om att sitta hos henne (dygnet runt). Det känns verkligen konstigt (i brist på bättre ord) att hon snart kommer dö. Jag fattar det liksom inte riktigt. Alla mina andra mor- och farföräldrar är döda sen länge, men mormor har liksom alltid funnits där. Vi har inte alltid varit bästa vänner, snarare tvärtom för min mormor kan vara en ganska krävande människa. Men på senare år har jag börjat få någon slags förståelse för varför hon är som hon är. Hon tillhör ju dessutom en helt annan tid. Min mamma och hennes syskon säger t ex inte du till min min mormor. Istället säger de mamma, typ " Vill mamma ha lite mer te" osv. Jag har alltid irriterat mig sjukt mycket på det. När de var små sa de inte ens du till varandra, men de bestämde sedan gemensamt att de skulle börja dua varann. Jag och mormors andra barnbarn har aldrig behövt låta bli att dua, men ändå. Det är så jäkla gammalmodigt och fånigt. Samtidigt är det inte så jäkla viktigt, det är bara ett ord liksom. Och mormor har alltid funnits där för mig och jag vet att hon verkligen bryr sig om mig. Och nu ska hon dö. Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska säga om det. Men hon är gammal och det är ju så det är liksom. Vi ska alla dö, även om jag ganska ofta lyckas förtränga det.
Kommentarer
Trackback
