tvtillfrukost

Jag ska strax gå iväg på min "dejt", nä något sådant är det faktiskt inte. Det är två killkompisar till min syster som jag ska träffa bara. Jag blev nervös först men nu känns det mest spännande, det är bra att jag träffar lite nytt folk här och inte bara sitter inne. Jag är lite rädd att jag ser ut som en marsian kring ögonen bara, är inte så haj på det här med ögonskugga och jag tror jag övergjorde det (med en grön färg (!)). Men skitsamma, jag behöver inte vara snygg inför de här personerna, vi ska bara träffas och prata liksom.  Nä, nu måste jag gå om jag ska hinna växla pengar först. En sak jag älskar med den här staden är att alla affärer är öppna sent, det är inte alls som i Sverige där klädbutiker stänger vid fem typ. Så, bye bye, jag berättar sen hur mötet gick.

Jag har ringt svenska ambassaden nu. Jag var så nervös för det att jag riktigt skakade. Gud, jag måste verkligen bli bättre på sånt här. Jag är inte ens säker på vad det var jag var rädd för skulle hända. I alla fall så fick jag ett tips  på en organisation jag ska kontakta. Men hon som jag pratade med sa att det här med volontärarbete är rätt ovanligt här. Huvudsaken är väl att jag försöker. Hehe, om jag var nervös för att ringa svenska ambassaden är det inget mot vad jag är inför den här organisationen. Då måste jag ju prata serbiska. Jag ska inte ringa dit idag, ett jobbigt samtal om dagen får räcka.

Min pappa har åkt nu, känns ledsamt faktiskt. Jag förstår inte varför vi bråkade så i början, nu i slutet hade vi det riktigt trevligt tillsammans.  I eftermiddag ska jag på massage, det är rätt billigt här så varför inte. Det kan jag nog behöva.

Jag har varit och fikat med en syssling jag aldrig tidigare träffat. Min pappa och hennes pappa var också med (de är kusiner, uppenbarligen). Det var riktigt trevligt faktiskt och jag känner mig nästan lite trött efter att ha pratat serbiska i flera timmar. Men jag börjar komma in i det nu, vissa tankar är t o m på serbiska. Hon, min syssling är jurist och jobbar med någon statlig organisation och eventuellt kan hon hjälpa mig hitta någon kontakt så att jag kan börja jobba som volontär för någon hjälporganisation. Men det är bara eventuellt, jag tänker inte ta ut något i förskott. I morgon ska jag ringa till svenska ambassaden och fråga om de skulle kunna hjälpa mig. Jag är rätt nervös för det, är rädd att de ska tycka att jag ringer och stör.

Om det inte går att ordna nåt jobb eller liknande får jag väl börja skriva lite artiklar om Serbien eller nåt. Jag kan intervjua folk och skriva om dagens politiska situation (att jag inte är överdrivet insatt  i frågan väljer jag att blunda för nu), inte för att jag tror det skulle bli publicerat i någon svensk tidning men jag skulle kunna publicera det här på bloggen i alla fall. Det skulle vara en bra skrivövning för mig som drömmer om att bli journalist. Dessutom ska jag sätta upp en lapp på universitet utanför institutionen för skandinaviska språk. Jag kan erbjuda konversationshjälp för de studenter som läser svenska i utbyte mot att de hjälper till med mina konversationskunskaper i serbiska. Nåt ska jag väl kunna hitta på, det tror jag nog.

Jag har bara ätit någon slags kastanjesylt tidigare och jag tyckte inte alls att det var gott. Idag när jag och pappa åt middag på en restaurang fick han mig att pröva nånting nytt till efterrätt. Jag antar att man får översätta det till  kastanjepuré, som man åt tillsammans med grädde. Tydligen lägger man kastanjerna i ugnen för att sen öppna dem och ta ut innanmätet. Det smakade inte så där vansinnigt mycket men kändes lite annorlunda och intressant på nåt sätt.

När det gäller mat så gillar jag det serbiska köket men det finns ändå saker med den svenska matkulturen som jag kommer sakna. Fisk inte minst, det finns väl här också men är man uppvuxen i Göteborg känns fisk från Donau (jag bor väldigt nära den floden så jag vet att den är ordentligt smutsig) inte så lockande. Sedan saknar jag svenskt godis och chips också. Här existerar typ inte lakris (som jag älskar), internationella tuggummi-märken och mentos finns i hur många smaker som helst - utom lakris. Det finns två sorters lakrisgodisar i det här landet men de existerar bara för att de anses vara bra för halsen (!). När det gäller chips har de bara små påsar och sourcream and onion finns inte att få tag på. Tidigare köpte jag Pringles chips som fanns i en välsorterad butik men nu verkar de ha tagit bort det också.

Det är nog bra att det inte finns lika bra möjligheter till lakris och chips som hemma, det är inte direkt nyttigt men om man någon gång vill unna sig det. Ja ja, jag överlever nog.

Gud, jag är så uttråkad idag. Varken pappa eller jag kan komma på vad vi ska hitta på. Och imorgon åker han och jag blir ensam igen. I början när vi bråkade mycket längtade jag efter att han skulle åka men nu kommer jag faktiskt sakna honom. Nu börjar liksom verkligheten, jag måste ringa lite samtal för att se om det finns något jag kan göra. Och jag vill inte det, samtidigt vill jag inte sitta hemma heller och bara inte göra nånting.

Idag är det lite svalare ute, men samtidigt känns det aldrig riktigt kallt här som det gör i gbg, jag antar att det beror på luftfuktigheten. Jag mår lite dåligt av den dåliga luften här i Belgrad, det är så mycket avgaser och allt är liksom smutsigt. Staden blir visserligen finare för varje år då de renoverar gamla byggnader men samtidigt kan det slitna i det här landet göra mig lite deppig. Det är trots allt fortfarande ett fattigt land. Tiggare ser man lite överallt, men det hemska är att man vänjer sig vid det och reagerar inte så mycket på det. Att jag inte ger tiggare pengar är oftast inget jag tänker på. Det är jobbigt att på nåt sätt vara "rik" här trots att jag inte alls har mycket pengar, i Sverige är jag verkligen inte rik.

Det är verkligen vår i Belgrad, ännu en dag med 18 grader och solsken. Man ska inte klaga. Jag tillbringade lite tid i en park idag och buskarna börjar snabbt bli gröna och forsytierna blommar för fullt.

Idag har vi varit på middag/besök hos en familj vi känner, det var rätt trevligt även om maten faktiskt inte var så god. Jag har pratat mycket serbiska och det är bra så att jag inte bara stannar inne och läser böcker på svenska samt skriver saker på internet. Tanken är ju att mina serbiska-kunskaper ska förbättras. Och så har jag gått på stan och tänkt att jag vill ha ALLT. I Sverige brukar jag inte alls vara köpgalen men det blir jag av någon anledning här. Det kanske är för att jag inte har så mycket annat att göra här för tillfället.

Jag vet att jag är tjatig om mina internetproblem här i Serbien men jag är lite besatt av det och kan inte sluta tänka på det. Det är klart att det här landet har haft helt andra förutsättningar än Sverige att man inte kan förvänta sig samma standard som där. Men ändå, det är irriterande. Det är obekvämt att sitta på golvet och blogga. Jag skriver fel hela tiden. Just i denna sekund fick jag en insikt, hmm ganska mycket i det här landet är i nuläget olöst, som Kosovofrågan och själv kan jag med att gnälla över att mina internetmöjligeter är rätt dåliga.  Ilandsproblem så det stinker om det. Gud, jag blir alltid sådan här när jag är utomlands, kan typ  inte tänka på något annat än hur fantastiskt Sverige är.  Det är väl en annan form av hemlängtan antar jag även om jag inte direkt längtar hem.

Om cirka två veckor ska jag kunna få ett stadigt internet och det snabbaste som finns är 5 mb/s, vilket är helt okej. Problemet är bara att det inte går att få det obegränsat, jag har bara ett visst antal MB per månad och sen stänger de av det. Ganska värdelöst, det kommer väl ta fem minter innan jag går över gränsen. Men går man bara och betalar direkt så sätter de på det igen, det är alltså inte uppdelat på vanliga månader. Det finns ett alternativ som är obegränsat bredband men då är hastigheten betydligt lägre. Jag vet inte vilket som är bästa alternativet men jag får väl pröva det första och se om jag inte behöver springa och betala hela tiden.

Jag skulle gärna skriva mer men jag får ont i ryggen av det så jag måste sluta. 

Jag har:

• Varit hos polisen för att registrera mig. Kan inte riktigt förklara hur det fungerar men byråkratin i det här landet är en katastrof!
• Varit på bio och sett Juno. Väldigt bra film. Pappa och jag var de enda personerna i en enormt stor biosalong.
• Ätit serbisk husmanskost. Idag surkålskåldolmar. Mums fillibabba!!!!
• Varit på flera kaféer och fikat.
• Fönstershoppat och noterat att allt blivit dyrare.
• Tagit kort på Belgrad, men jag har inte lyckats publicera dem på bloggen än, tror det beror på det långsamma internetet. Jag har försökt men de vill inte ladda upp, liksom.
• Förbannat de dåliga internetmöjligheterna i det här landet. Har vid tre tillfällen varit på samma internetställe för att försöka få någon ordning i på hur det funkar. Det verkar som att det inte har byggt ut bredbandsnäten på samma sätt som i Sverige. Jag måste lära mig hur man lever utan mycket tv-serier. Hjälp, hur ska det gå!
• Bråkat med min pappa. Men det har funkat bättre idag faktiskt.
• Läst I en klass för sig av Curtis Sittenfeld. Väldigt bra bok som rekommenderas!

För några timmar sen när jag var ute på internet funkade bara tv-land och inget annat. Skumt. Nu kan jag som tur var blogga igen. Att jag bråkar med min pappa hör inte till ovanligheterna, tyvärr. Vi har alltid haft en sådan relation men han har andra fördelar, ställer alltid upp för mig och så. Dessutom åker han hem om några dagar och då kommer jag säkert sakna honom, haha. Så länge han är här, blir det lite som semester. Sedan måste jag ta itu med min tillvaro och ordna nåt att göra om dagarna. Men det tar vi då.

Det verkar dock som att jag inte kan få något snabbt internet i det här landet. Det verkar inte finnas snabbare internet än några MB per sekund. Störande, jag som tänkt börja ladda ner hur mycket som helst. Hade sett fram emot det. Jag måste erkänna att jag blev mer än lovligt ledsen över detta besked . Hur ska jag klara mig utan tv, liksom. Det är ju min livlina, när allt annat känns jobbigt finns det i alla fall något bra program att se på. Det låter tragiskt, jag vet men när jag inte vet hur det kommer bli i övrigt här i Belgrad kändes det extra viktigt med ordentligt internet. För då vet jag liksom att jag klarar mig. Men jag ska inte ta ut allt i förskott, det är möjligt att det går att ordna. Men det kanske helt enkelt är så att Serbien inte byggt ut bredbandsnäten (eller hur det nu funkar) på samma sätt som Sverige.?Jag känner mig lite dum som tog för givet att det skulle gå att ordna snabbt internet. Jag som aldrig tar något för givet annars.

Ja ja, allt blir säkert bra i slutändan. Det är en viss omställning att ha rest också, det är alltid så mycket nya intryck på en gång att man blir väldigt trött. Och lättirriterad. Det gäller både min pappa och mig.